Vad Rebecca gör när jag är på jobbet.

Jag har gråtit 2 gånger sedan Rebecca föddes. Första gången när hon var ca 3-4 veckor gammal då amningen var väldigt jobbig. Hon åt bra och ofta men jag hade fått sår på bröstvårtorna och den smärtan som kom när hon skulle äta var värre än att skita ut en kamel (har inte gjort det men jag kan tänka mig hur jävla ont det skulle göra, detta var alltså värre). Men jag kämpade på och bet ihop för jag ville verkligen att det skulle funka, jätte ledsen över att jag trott att amningen skulle vara en "mysig stund", som ni säkert förstår så är det inte speciellt mysigt att skita ut en kamel var tredje timme i fyra veckor. Så en eftermiddag då Rebecca var ledsen och ville äta mest hela tiden så orkade jag helt enkelt inte längre utan började gråta.

Andra gången jag grät var efter min andra dag på jobbet. Jag går till jobbet innan Rebecca vaknat på morgonen och kommer hem vid 17.15. Vid ca 19.30-20.00 så somnar Rebecca (gissa vem som vill natta?) alltså får jag spendera 2-3 timmar med min älskade tjej, 2-3 timmar?! Hade ont i magen och drömde mardrömmar om att Rebecca blev kidnappad och bortförd från mig flera nätter innan jag skulle börja jobba. Första dagen var okej, kändes konstigt mest men andra dagen efter att jag nattat henne så blev jag jätte ledsen. Så jag grät. Känns bara som om jag kommer missa så mycket, tiden går för fort och jag hinner inte med. Jag vill inte missa något, jag vill vara där varje sekund med henne, se henne, skydda henne. Jag vill ha mer än 2-3 timmar. Jävla jämställdhet! Visst, tycker det är jätte bra (jag skriver bra inte kul) att Anders är och vill vara hemma med Rebecca och jag vet att dom har det jätte bra tillsammans. Här är vad Rebecca gör när jag är på jobbet:

.

Det är klart jag vet att dom har det bra tillsammans, handlar inte om det, det handlar om att jag inte är där. Jag vill inte se en söt video när hon skrattar. Jag vill vara där, bredvid henne hela tiden, ja helst hela livet. Jag vill hålla henne i handen första gången ett annat barn säger något dumt till henne, jag vill se när hon pussar sin första pojke och jag vill hålla hennes hår då hon spyr upp sin första tequila. Jag vet att jag är lite egoistisk, borde väl vara glad för Anders skull och det är jag nog någonstans där inne men just nu är jag mest ledsen. Alla som jag pratat med har sagt "men det ska väl bli skönt att börja jobba, komma bort lite, de tyckte jag...". Kanske kan jag också säga så till en annan mamma som ska lämna sitt barn hemma eller till dagis en vacker dag, men inte nu inte idag. Idag är det allt annat än skönt.