Jag funderar på det här med gränser. Mina egna andras. Vem har lärt mig var mina gränser går? Är det mamma? Pappa? Jag själv? Är det de som trampade över och förbi? Är det de som respekterade mina gränser långt innan jag själv var medveten om att jag hade några? Förmodligen en kombination. Har du koll på det här med gränser? Vem lärde dig? Tycker du att det är viktigt? Lätt? Svårt? Ointressant?
Att lära mina barn att se och känna sina egna och andras gränser har alltid varit (och är) mycket viktigt för mig. När de träffar människor som saknar förmåga att läsa av dem, är det nödvändigt att de själva vet när de ska "säga stopp". Jag vill naturligtvis också att de ska uppfatta var andra människors gränser går.
Då och då gäller det att säga stopp. Det är inte alltid så lätt. Jag känner en kille som vid fem års ålder sa Jag bestämmer över min egen kropp och en man som var nära trettio när han kunde säga det samma.
Vissa dagar har jag full koll på var mina gränser går. Jag lyckas vara tydlig - det är nästan så att den osynliga taggtråden som jag virat om mig känns för den som kliver för nära. Ingen passerar. Andra dagar är det svårare. Plötsligt har någon tagit sig förbi och in. Hur gick det till?
Jag funderar över gränser. Jag tänker att jag ska bli tydligare att visa var mina egna går. Att våga visa. Att våga säga ifrån när det behövs. Ja det ska jag. Ingen ska kunna missta sig. Jag har redan tänkt på det här i många år. Reflekterat. Tränat. Misslyckats. Insett att jag har vissa svårigheter. Övat. Gjort framsteg. Jag ska fortsätta träna. Jag vill göra nya framsteg. Ingen ska kunna missta sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar