Om någon skulle be mig redovisa vad min mamma lärt mig under min uppväxt skulle listan självklart bli lång. Oändligt lång. Om någon däremot skulle be mig berätta exakt var, när och hur dessa "lärotillfällen" har skett skulle det bli svårare att svara. Men ett minne har etsat sig fast tydligare än andra:
Jag tror att jag är runt 6-7 år. Mamma och jag är på konsert. Det är fullsatt i lokalen, jag och mamma sitter mitt i publikhavet. Det är en rolig och spännande miljö att vara i. Det känns högtidligt att sitta där och jag blir glad och uppfylld av musiken. Varje stycke följs av rungande applåder från oss i bänkraderna. Vid en av dessa applådtillfällen tittar jag på mamma och upptäcker till min stora förvåning att hon inte klapppar händerna. Jag frågar henne: Men mamma! Varför applåderar du inte?! Hon svarar: Nej, jag tycker inte den här låten var så bra. Hon säger det som det naturligaste i världen! Som att hon kan välja! Som att hon verkligen har ett val!
Jag minns den här stunden glasklart: Mammas händer som vilar passiva i knät. Människorna omkring oss som applåderar. Mammas ton i rösten när hon svarar på min fråga och mina egna tankar: AHA! Jag kan välja om jag ska applådera eller inte - häftigt!
Tack älskade mamma för allt du har lärt mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar