"Det lilla barnet lägger sin blick hos den hon möter, vilar med sin blick där, lugnt och tryggt. Ursprungsblicken rymmer inte ett uns av tvivel, utan är full av förtröstan. För att om man ska tala om människans innersta natur, så är den just denna: I grunden öppnar vi oss för kärlek och förväntar oss ingenting annat. Och vad som än händer sedan, senare, så måste det få finnas kvar en självklarhet, att man kan, får och har rätt att bli älskad. Och för den som har burit ett litet barn med blicken är det så tydligt att självbevarelsedriften, allltså förmågan att kunna leva detta liv, inte i första hand handlar om misstro, utan om tillit."
Helena von Zweigbergk
Det här är en dikt som jag sen flera år brukar skriva till nyblivna föräldrar i samband med uppvaktning till det nya livet. Är det inte förunderligt, med tanke på dikten, att det är anknytningsfrånvända barnvagnar som dominerar marknaden totalt nu? Tillit måste få chans att bevaras så långt det är möjligt. Svaret på många gåtor är trygg anknytning, tror jag.
SvaraRadera